Att tro på det otroliga

av Leif Erlingsson
2004-12-29

Ursprungligen postat på mailinglistan Mediekritik.  Tidigare publicerad på Humanistgruppen, under Leif Erlingsson, Att tro på det otroliga.

Reglerna har mjukats upp.  Från högsta ort.

Är det omöjligt att tro det otroliga även när det är sant?
Historien visar hur omöjligt det är för oss att tro det ”otroliga”.  Vi stämmer av med våra vänner, och när ingen tycker som ”galningen”, ja, då avfärdar vi honom.

I den självbiografiska klassikern ”Natten”, en av de mest lästa böckerna om Förintelsen, berättar Nobelpristagaren Elie Wiesel om hur han som 14-årig judisk pojke bodde den lilla Ungerska staden Sighet under andra världskriget.  Rykten cirkulerade medan nazisterna närmade sig, men få trodde att deras lilla värld skulle kollapsa.  Alla utländska judar utvisades.  Bland dem Wiesels religiösa läromästare, Moshe Beadle.

Månader gick.  Moshe kom tillbaka.  Han berättade en skrämmande historia.  Bussarna med de utvisade hade i Polen blivit överlämnade till Gestapo.  Judarna tvingades ut för att gräva djupa gropar.  Alla, män, kvinnor och barn hade blivit avrättade med maskingevär och nedknuffade.  Man roade sig med prickskytte på bebisar som kastades upp i luften.  Moshe var sårad och antogs vara död.  Det tog honom månader att ta sig tillbaka för att varna sina vänner.

Under långa dagar och nätter gick Moshe från hem till hem och berättade om Malka, den unga flickan för vilken det hade tagit tre dagar att dö, och om Tobias, skräddaren, som hade bönat om att få bli dödad före sina söner.  Människorna vägrade inte bara att tro på Moshe utan också att lyssna på honom.  Detta var i slutet av 1942.  Det fanns ännu tid att fly.  Det kom ännu fler rykten, men ingen kopplade samman dessa rykten med Moshes historia.  Tyskarna kom, började ta bort judarnas rättigheter. Inte förrän de såg sina släktingar ledas in i gaskamrarna i Auschwitz eller när de själva steg in där, förstod de.  Trots alla tecken.  Varför kunde de inte se det uppenbara? Därför att det var alltför otroligt för att man skulle kunna tro på det.
Bara ”galningar” talade om det.  Det var därför.

Ett annat exempel är Milton Mayers ”They Thought They Were Free: The Germans 1933-1945” (de trodde de var fria…), där han beskriver den gradvisa förlusten av frihet och säger att leva i denna process är att absolut inte kunna lägga märke till den om man inte har en långt större medvetenhet än de flesta någonsin har behövt träna upp.  VI VÄRJER OSS mot att ändra vår världsbild.  Ändå, ibland är det nödvändigt, för vår egen överlevnad.  Jag förstår så väl varför Moshe grät.  Det är psykologiskt oerhört svårt att tro på det som ”ingen annan tror på”.  Det är viktigare att ”tro som andra” än att det man tror är sant.

    [2004-09-14 och ett halvår framåt signerade jag mina mail antingen ”Viljan att tro oavsett sanning är större än viljan att finna sanning oavsett tron.” eller ”The will to believe regardless of truth is greater than the will to find truth regardless of belief.”, beroende på språk. — Leif Erlingsson, 2009-02-20.]

Denna text behandlar den uppmjukning av vad som ses som etiskt försvarbart som sker på båda sidor av Atlanten, samt i någon mån vilka motkrafter som finns.  Söndagen den 19 december 2004 kunde vi i Kaliber, i P1, lyssna om systematisk tortyr och dödande av fångar, utfört av det stora landet i väster.  Lyssna på ljudfil http://uscrisis.lege.net/doc/sr1_kaliber_20041219_1305.rm och läs mer på http://www.sr.se/cgi-bin/P1/program/artikel.asp?ProgramID=1316&artikel=522450  Något som jag särskilt kommer ihåg från inslaget är att ”Reglerna har mjukats upp.  Från högsta ort.

Ändå finns det så mycket fina människor i det stora landet.  Där finns massor av intellektuella som ofta är långt mer extrema i sin ”vill hela mänskligheten väl” än vad många svenskar tycks vara.  Det finns faktiskt massor av positiva motkrafter.  Det fanns det förstås även i Tyskland i slutet av 30- och början av 40-talet.  Tills de hade undanröjts.  Det vi har i dag, som vi inte hade då, är ett facit.  Vi kan jämföra med historien.  Men vad vi tyvärr har i dag är att man tror att vi bara ”ropar varg” en gång till.  Det är kanske inte allom givet att se att denna gång är det likheterna i mekanismerna vi pekar ut, inte någon slags jämförelse av grad av ondska.

Dessa mekanismer är snarlika även i vårt eget land.  Vi tycks vara väldigt aningslösa här, kanske till och med mer aningslösa än i själva det stora landet varifrån dessa mekanismer nu utgår. Vi har inte varit uppmärksamma på ”the writing on the wall”, som trots allt många intellektuella har varit i USA.  Vi har i allmänhet inte läst de analytiker som i åratal har sett detta komma.  Och vi följer aningslöst ”Patron Persson”, för att inte stöta oss med Bush, Blair & Berlusconi.

Smygfascismen kunde inte visas tydligare än när två borgerliga partiledare inte såg något som helst anmärkningsvärt med att tala klarspråk på radio om att vi i Sverige måste ge vika för de stora grabbarnas säkerhetstjänster och acceptera tortyr, etc. Vi skulle göra om Baltutlämningen utan att blinka.  Vi lever med någon slags värderelativism hos våra makthavare.  Om det är OK med Washington, ja, då är tortyr OK då.  Reglerna för vad som är etiskt försvarbart mjukas upp och flyttas ”fram” överallt. Moderatledaren Fredrik Reinfeldt och folkpartiets Lars Lejonborg gav onsdagen den 22 december 2004 i radions P1, Studio Ett, strax efter 17:30 indirekt sitt stöd till tortyr, i samband med diskussionerna kring de två tortyr-utvisade Egyptierna.  Jag har ordagrant transkriberat och kommenterat det sagda på denna länk: http://members.chello.se/humanistgruppen/Extra%20laenkar/erlingsson_tortyr.htm  [Om utlämnande till tortyr”, Leif Erlingsson, 2004-12-22.]

Vi får veta att Svenska folket ska ställa in sig på att såväl utländsk säkerhetstjänst kan operera på plats i Sverige som att det kan komma att ske avvisningar till länder som ANVÄNDER ANNAT ÄN ALLMÄN DOMSTOL för att pröva skuldfrågan.  Lars Lejonborg sa strax därefter att ”Jag vill försvara Fredrik Reinfeldt”.  Som just hade avslutat med orden ”.. eh .. Och ibland kan det vara bra att vara rak över det, snarare än det vi har upplevt, tycker jag, för att försöka .. eh .. komma undan diskussion i den här frågan.”  Det var ju bra att han är rak.  Så att vi äntligen kan få en diskussion i den här frågan!  D.v.s. smyg-fascismen och de långsamt flyttade gränserna för vad vi accepterar som etiskt försvarbart.  Det är dags för alla goda krafter att gå samman, i dessa ”yttersta tider”.

Själv har jag drygt 15 år av egen personlig erfarenhet av en av de fundamentalistiska höger-kyrkorna från USA.  Fram till den 15 mars 2004 var jag nämligen en helt aktiv medlem av Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga dvs Mormonkyrkan.  Och hade så varit sedan mitt omvändelsedop den 31 augusti 1988.  Hur kom det sig då att jag vaknade upp, och började ifrågasätta och så småningom grundligt undersöka min religion?  Från att på 1800- talet ha haft sina politiska sympatier till vänster så uppvisar denna kyrka speciellt från senare delen av 1900-talet betydligt större lojalitet och sympatier åt höger.  I dag aktar man sig noga för att stöta sig med storföretagen och med den allt mäktigare kristna högern.  Man vill hålla sig väl med makten. Detta görs inte tydligt för medlemmar, som ges uppfattningen att ”kyrkan inte tar ställning i politik”.  Tidigare trodde jag att mormonerna skulle rädda världen.  Men i dag ser jag att de snarare är en del av problemet.  Inte, som jag felaktigt trodde, en del av lösningen.  Det var när jag insåg detta, som jag började undersöka mormonismen på nytt.  Och när jag lyfte på locket stank det.

Det stinker

  1. när man ser intellektuella medlemmar som farliga medlemmar,
  2. när man ser sanningen som farlig,
  3. när man genom avtal censurerar alla som i dag får tillgång till mormonernas historiska arkiv.
  4. när man utesluter medlemmar för att de skriver sanningen.

Mormonkyrkans historia är en enda stor stinkande byk.
Enskilda medlemmars andliga lidanden och oförrätter spelar inte någon roll.  Det finns i Mormonkyrkan ingen möjlighet att få rätt mot en ledare som missbrukar sin ställning mot en troende medlem.  En sådan måste vörda ledarna som Guds ställföreträdare på jorden.  Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga hindrar andlig och personlig utveckling genom sin hållning att medlemmar aldrig ska tvivla, ifrågasätta eller tänka själva.  Såvida de inte tänker ”rätt”, för då får de givetvis tänka själva.  ;)

Men för omvärlden så är detta inte så viktigt.  Det politiskt viktiga med Mormonkyrkan är att den kontrollerar en stor del av rösterna i den amerikanska västern.  Och är en viktig del av den kristna högern, även om den inte egentligen ses som kristen av de andra.  Vilket förresten är en mycket viktig aspekt att ta med i eventuella ”härska genom att söndra” strategier.

Som idealisk politisk styrelseform ser man i Mormonkyrkan teokrati – alltså inte demokrati – utan envälde under Kristus. Därför växer inställningen att demonstrationer, yttrandefrihet och fredsarbete är något löjligt och skadligt.  Kyrkans ledare, president och ”Profet”, är republikan.  D.v.s., han har sina sympatier åt höger.  Han stödde t.ex. Irak-kriget.  Och den nu avlidne något lägre ledare som i media uppfattades vara kritisk till ett då förestående krig blev motsagd genom press-release, att det inte alls var så han hade menat.

Men detta skifte från vänster till höger är bara ytligt sett en motsägelse.  Därför att Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga alltid har eftersträvat politisk makt.  Joseph Smith, grundaren, ville t.ex. bli kung över hela jorden.  Man går alltså efter makten, söker världslig makt.  På 1800-talet var ”högern” mot det som då sågs som helt grundläggande för Jesu Kristi Kyrka, såsom bl.a. månggifte.  Då stod också Jesu Kristi Kyrka för anti-fattigdom.  I början av 1900-talet ändrade man strategi. Bl.a. avskaffades månggiftet.  I dag står samma kyrka för motstånd mot lika rättigheter för alla och motstånd mot homosexuella äktenskap och annan intolerans.  Och för plutokrati, maktförskjutning till storföretagen.  Man vill ha en del av makt-kakan som den kristna högern skär, verkar det.

Och vad är det för makt-kaka som den kristna högern skär då, kan man fråga sig?  Den så kallade evangeliska kristendomen i f.f.a. USA har sedan ungefär 1967 ingått i en ohelig allians med Sionisterna.  För Sionisterna så handlar detta enbart om makt — att ha 200 000 ”Kristna” predikanter i USA som predikar stöd för staten Israel i alla väder och oavsett vilka brott mot mänskligheten som begås, det är bara alldeles för bra för att tacka nej till.  Så de flesta intellektuella judar i USA sålde sina vänster-sympatiserande och liberala själar, och gick i partnerskap med de så kallat evangeliskt kristna.  Men, vad är lockelsen för de senare, kan man fråga?  Teologiskt så är det ”Rapture”; att tas upp till Gud; och Harmageddon.  Det måste bli  — så resonerar de — ett Harmageddon med kärnvapen och så vidare i Israel, och vi måste alla arbeta för att uppnå detta höga mål, så att de rättfärdiga kan ”tas upp”, och resten av oss få vad vi förtjänar — inklusive judarna.

Politiskt, så handlar det om RÅ MAKT.  Tillsammans med Sionisterna SÅ HAR DE evangeliskt kristna i dag MAKTEN.  Vilken kick, för dem som står vid rodret!  Vilken makt-kick!  De kontrollerar den mäktigaste nationen på jorden!  De kontrollerar den mäktigaste kärnvapenarsenalen någonsin!  Och den mäktigaste armén, flottan, flygvapnet, etc..  Vad bryr de sig om soldaterna?  Inte ett dugg.  De förväntas bara göra vad de är tillsagda!  De är inte viktiga.  Målen — makt och ”Rapture” — helgar vilka medel som helst.  Inklusive tortyr, mord, o.s.v..

Sammanslagningen av följande fyra institutioner anser jag är det som sannolikt kommer att ge upphov till den ”perfect storm” som vi tycks ha framför oss, ett förestående storkrig mellan ”kristendom” och Islam.  Ett religionskrig, alltså.

Regeringar

  1. slås samman med det militär-industriella komplexet
  2. slås samman med storfinans utom demokratisk kontroll
  3. slås samman med fundamentalistisk religion

Angående den konflikt detta måste innebära för mina egna gamla vänner bland Mormonerna så kan jag konstatera att för Mormoner som regelbundet besöker templet så minns de, om de tänker efter: Vem det var som lovade att ta jordens skatter, och med guld och silver köpa arméer och flottor, falska präster som förtrycker, och tyranner som förstör, och att regera i blod och skräck på denna jord.  Jo, Lucifer.  Och de kommer då också ihåg att Elohim (Gud Fadern) med stort eftertryck sade:  ”Gå bort!”

För den som är en aktiv och tempelbesökande Sista Dagars Helig i dag måste det kännas splittrat att å ena sidan tro att det är Lucifer själv som regerar i blod och skräck på denna jord, och att å andra sidan Profeten ger sitt stöd till de ”evangeliskt” höger-kristna som fört angriparen George W. Bush till makten. För att hantera en sådan motsägelse måste man helt upphöra med att bry sig om sin omvärld och endast fokusera sin egen navel och sin egen personliga rättfärdighet.  Det finns ett sätt till, som väldigt många tillämpar, och det gäller säkert inte bara Mormoner.  Nämligen att säga och tänka att ”detta är för komplicerat för lilla mig att förstå”, ”Det finns experter och kunniga personer i regeringarna som tar hand om dessa svåra frågor.”  Dvs, man hänskjuter ansvaret bort från sig själv, för att det blir för rörigt i skallen, med motsättningen mellan det man ser och det man tror.  Ungefär som Moshes vänner, ovan.

Men det finns inte bara höger-kristna utan också en massa ”tjäna främlingen och de lidande-kristna” i det stora landet.  De är visserligen ofta icke-politiska, men om de bara vaknar så är de en mycket stark kraft med stark tro bakom det de i så fall gör. Och så finns det, som nämnt, en massa intellektuella också. Motkrafterna väcks ju av den extremism som fundamentalisterna uppvisar.

Ett av problemen är politisk hemvist.  Som många säger, det finns ju bara två olika höger-partier att välja på.  Jag känner själv en amerikan med vänstersympatier som röstade höger år 2000 för att inte en misstänkt höger-Sionist, Senator Joseph Lieberman, som är ortodox jude, skulle bli vicepresident.  Lieberman var ju ”running mate” till Al Gore för demokraterna, och min vän oroade sig för utvecklingen i mellanöstern mellan Israel och Palestina och ville hellre ha Collin Powell som ordförande över the Joint Chiefs of Staff.  Det var ju Powell som lyckats förmå Israel att INTE hämnas på Irak när Irak sköt Scud-missiler på Tel Aviv i Israel.  Dessutom talar Powell jiddisch.  År 2004 röstade samme man givetvis på John Kerry, för då gällde det ju Irak-fiaskot.  Kanske inte alla amerikaner är lika kalkylerande i sitt röstbeteende, men det är ett problem att det inte finns en fungerande demokrati där man har reella alternativ.

Ändå, när man läser vad Noam Chomsky och andra som är ute och träffar människor säger, så förstår man att det finns MASSOR av tänkande amerikaner.  Jag tror att andelen tänkande amerikaner skam till sägandes är långt större än andelen tänkande svenskar.  De har ju också fina traditioner av att ha skapat FN och andra människorättsorganisationer.  Det finns mycket och goda krafter.  Faktum är att själva det republikanska (höger-) partiet riskerar att brytas sönder av inre motsättningar mellan fundamentalisterna och mer jordnära högermänniskor.  Fundamentalisternas övertag är att de ännu är bättre organiserade, men det är bara en tidsfråga, såvida fundamentalisterna inte skickar alla andra till koncentrationsläger….

Leif Erlingsson, Tullinge, Sverige
Onsdagen den 29 december 2004

[Miklos Gruner, själv överlevande från Auschwitz-Birkenau, ifrågasätter offentligt Elie Wiesel – säger att Elie Wiesel är en bedragare.  Istället tycks det vara Lazar Wiesel som utgett den bok som sedan i förkortat skick och i översättning från ungerska till franska och engelska utgetts under titeln ”Natten”.  Vilket skulle innebära att min uppgift ovan om att den skulle vara självbiografisk av Elie Wiesel tycks vara oriktig. — Leif Erlingsson, 2009-03-07.]

Annonser

Kommentarer inaktiverade.