15 år med mormonerna

av Leif Erlingsson
2005-01-24

Tidigare publicerad på lege.net samt på rikareliv.info.

För människor som aldrig har varit medlemmar av en kult eller för människor som fortfarande är medlemmar av kulten är det svårt att förstå varför de som lämnar ältar så mycket.  Den kult jag har erfarenhet av är Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga; Mormonerna, och det är därför dem jag nu skriver om.

”Varför dessa långa avskedsbrev?  Varför räcker det inte att säga upp ”prenumerationen”?”, är en fråga och ett argument som i olika formuleringar ibland dyker upp från såväl vanligt folk som t ex troende mormon-apologeter.

Utan att vilja såra någons känslor så måste jag ändå meddela att den som använder detta argument visar att han eller hon inte har en aning om vad det handlar om.  I den troendes fall så beror det på att han/hon inte har varit där.  I icke medlemmens fall faktiskt likadant.

Jag menar inte detta illa på något sätt, vare sig icke medlemmen eller den aktive Sista Dagars Helige har faktiskt möjlighet att förstå vad det handlar om.  Det vill säga, om man inte får det förklarat för sig.  Det kan nog iallafall icke medlemmen ta till sig, om än ej den rättroende mormonen.

Det handlar givetvis om att göra upp med något som sitter oerhört djupt.  Se på mig – det gick 10 månader efter att jag formellt lämnade mormonkyrkan innan jag kände mig bekväm med att bryta ”visdomsordet” [förtydligande: jag gav mig själv i nyårslöfte att bryta visdomsordet, och gjorde sedan så den 16 januari 2005].  Jag – vi – har byggt upp våra liv kring detta tankesystem.  Tror du att vi är Svenskar?  Vi ”låtsas” vara svenskar, för att inte oroa grannarna.  I själva verket tillhörde vi en främmande kultur.  Vi var goda kameleonter.  Det förväntades vi vara.  Vi skulle ”leva i världen, men inte av världen”.  D v s  omvärlden skulle uppfatta oss hyfsat normala – vi skulle inte låta dem förstå de mer udda delarna av vår kultur innan vi lyckats dra in dem i den – men vi skulle själva känna oss annorlunda, speciella, utvalda.

Vi har satsat ALLT, all vår tid, alla våra pengar, alla våra medel – känslomässigt iallafall – för mormonevangeliets uppbyggnad.  Vi har varit så fullständigt comittade att vi skulle ha gått in i döden för detta.  Då är det inte bara att vända i dörren och ”säga upp prenumerationen”.

Den som tror det har inte förstått hur djupt vårt engagemang gick.  I den troende mormonens fall beror detta på att de för att skydda sig själv intalat sig att ”[vi] inte trodde på djupet”, ”inte egentligen”, ”inte som [han/hon] tror”.  För någon som verkligen tror kan förstås inte falla ifrån, inte om man verkligen hade ett vittnesbörd.  Alltså hade vi egentligen inte ett riktigt vittnesbörd, inte som de själva.  (Att de inte heller har ett ”riktigt” vittnesbörd vet de förstås inte om. :))

I icke medlemmens fall beror det helt enkelt på att de/du inte själv har erfarenhet av hur djupt en kult engagerar.  Se på Jim Jones Peoples Temple/Jonestown, Heaven’s Gate, Waco Branch Dividians, o.s.v..  Människor är i den verkliga verkligheten faktiskt beredda att offra ALLT för sin tro.  Det är vad som krävs av en rättrogen Mormon.  Det upprepas varje gång du ”går igenom templet”.  Om du inte har varit beredd att offra ALLT för din tro, då har du inte varit en rättrogen Mormon.  Eller vad det nu är för kult du har tillhört.  Det är likadant i allihopa.

Detta engagemang, som ofta går djupare än äktenskapliga eller andra familjeengagemang – du kan bryta en sådan relation för att rädda din relation till kulten – är inte något man ”säger upp” så som man säger upp en Det Bästa prenumeration.

Eftersom engagemanget har varit större än något annat engagemang – för många av oss iallafall – så är också arbetet att bryta detta engagemang på ett psykologiskt ickedestruktivt sätt (som alltså inte förstör den egna självkänslan och självrespekten), bland de allra svåraste och tuffaste saker man kan företa sig.

Psykiatrin har ingen aning om detta.  Människor förstår helt enkelt inte.  Några få sektexperter förstår.  Och vi som har varit där begriper förhoppningsvis till slut hur det ligger till.  Gör vi det, kan vi hela oss själva.  Gör vi det inte så kommer vi kanske att vara sårade länge.  Om vi var så engagerade som jag antytt.

Jämför med en ung muslim som är beredd att gå in i döden för sin tro med en sprängladdning om midjan, men dagen före förstår att hans religiösa tro inte var sann (om detta nu skulle inträffa).  Tror du att han med en axelryckning ”säger upp prenumerationen”?  Jag tror inte att du tror det.

Den mormonska tron är inte mindre fundamental är deras som går i döden för Islam eller någon annan religion.  Ett så djupt engagemang, som går före den egna säkerheten och alla andra hänsyn, är djupare än vad man enkelt kan föreställa sig.  Och det kräver ett oerhört arbete att motivera för sig själv varför man lämnar detta.  Därför böcker, essäer och långa utträdelsebrev.

Hur jag kom att bli medlem i mormonkyrkan, och varför jag blev så besviken på den 15 år senare.  Jag döpte mig onsdagen den 31 augusti 1988 c:a klockan 18:30 i Gubbängens kapell.  Sex veckor tidigare hade jag börjat lyssna på missionärerna.  Varför?

Att jag överhuvudtaget lyssnade på missionärerna var faktiskt inte för att jag alls var intresserad utan för att jag sju år tidigare hade gett ett löfte till en därefter avliden släkting, som hade burit sitt vittnesbörd om frälsningsplanen för mig i hennes kök efter att jag hade bott hos henne i en vecka.  En vecka under vilken jag upprepade gånger vägrat följa med till olika aktiviteter i kyrkan, inklusive söndagens möten.

Detta var i Dixon i Kalifornien.  Den där sista dagen, i hennes kök, hade jag sagt att jag inte var redo att undersöka mormonkyrkan, men att jag skulle göra det när jag var redo.

Sju år senare, efter att tre dagar i rad på olika tider på dagen ha stött ihop med missionärerna på väg hem från tunnelbanan, och första gången ”antastats” av dem (Syster McFadden [namn ändrat] var ökänd för hennes ”street contacting”, hennes ”hejsan”), och därefter själv hejat, men inte varit intresserad av ”religiösa galningar”, så fick jag hur det än var en broschyr ”Joseph Smiths Vittnesbörd” i handen.  (Vi gick samma väg till våra respektive lägenheter från tunnelbanan i Gubbängen, där jag då bodde.)

När jag kom hem och tittade i den så insåg jag att det var ”Mormonkyrkan”, den jag sju år tidigare lovat att undersöka ”när jag var redo”.  Nå, det hade gått sju år och jag kände mig ganska världsvan vad gäller att lyssna på religiösa ”nut cases”, efter diverse besök på olika new-age föreläsningar, läsandet av många olika böcker om livsåskådning och efter att i c:a 5 år ha lagt allt sådant grubbleri på hyllan och bara levt mitt liv.

Mina värderingar är sådana att ett löfte är ett löfte, och jag hade ju som sagt faktiskt lovat, även om det bara var för att komma ur en jobbig situation.  Men jag trodde inte att någon skulle kunna lura in mig i någon sekt, jag som hade läst så mycket om olika livsåskådningar och som framgångsrikt undvikit alla möjliga olika värvningsförsök av olika sekter på olika storstäders gator från Chicago till Stockholm.  Samtidigt kunde det ju vara intressant att äntligen få veta vad det var för religion min nu döde släkting egentligen hade tillhört, och blivit väldigt aktiv i på gamla dagar.  Jag tänkte att ”de gör snart bort sig”, och så kan jag peka på hur det de säger inte går ihop, och så kan jag ärligt och uppriktigt vända dem ryggen.

Men de träffade någon slags känslomässig nerv hos mig, som jag inte visste om.  Jag uppfattade det som att jag inte hittade några fel – kanske den svaghet jag i dag genom psykologundersökningar av min intelligensprofil känner till är en del av förklaringen, för jag har en rejäl ”dip” i min intelligens vad gäller samband och helheter.  Aldrig förr hade jag faktiskt BÖRJAT lyssna på en sekt.  I dag vet jag att det är detta att BÖRJA lyssna som är farligt.

Det allra första som hände när jag ringde tillbaka på numret i broschyren ”Joseph Smiths Vittnesbörd” var att syster-missionärerna drog iväg med mig till ett omvändelsedop i Västerhaninge (ja, det bröt mot missionärsreglerna för att det var utanför församlingen, men detta var resultatorienterade missionärer som struntade i regelboken om den var till hinder för arbetet).  Jag hade inte mer än ringt förrän de sa till mig att möta dem för att ta tunnelbanan till ett evenemang ”de skulle kidnappa mig till”.  Det visade sig som sagt vara dopet som höll på.  Fayden Mathebula [namn ändrat] talade.  Jag blev faktiskt lite imponerad.  Jag vände mig efteråt till första bästa medlem, som råkade vara biskopens hustru.  Hon visade sig vara vettig att tala med.  Jag blev mer imponerad.  Jag gick med på att träffas för en lektion.  Vi träffades i Gubbängens Kapell – de var ju systermissionärer och jag var ungkarl.

Dessutom gjorde missionärerna vid denna tid varje lördag olika aktiviteter med undersökare och medlemmar, det var brännboll på Djurgården med ungdomar och missionärer från hela länet, det var actionrullar på videon i Gubbängens kapell – det är sant!  En del av de filmer vi såg där är definitivt inte ”godkända” av kyrkan.  Missionärerna bröt alla möjliga regler, och gav därmed mig intrycket av en mycket mindre rigid religion än den senare visade sig vara.  Och de ordnade en fantastisk ”love-bombing”, vilket givetvis var mycket verkningsfullt.  Jag var plötsligt omgiven av ungdomar som visade intresse för mina tankar och funderingar, mest unga kvinnor faktiskt.  Jag har alltid haft lättare för att tala med kvinnor än med andra män, så det passade mig bra.  Och det var givetvis också effektivt i att göra mig välvilligt inställd.  Men jag gick på djupet och läste Mormons Bok så fort jag hann.  Jag hade läst ut den långt innan jag döpte mig, endast sex veckor efter att jag träffade missionärerna.

Min stora invändning mot kristendomen hade varit treenigheten.  Här fanns en lösning på det problemet.

Det var ju intressant.  Jag läste snabbt och mycket i Mormons bok, och då jag förut inte ens hade läst särskilt mycket i Bibeln så gjorde Mormons Bok ganska mycket intryck på mig.  Jag gick framåt i diskussionerna.  De tog hem mig till en familj som också bodde utanför församlingen, i Haninge.  Även det bröt mot missionärsreglerna, men mina missionärer struntade i sånt när det kunde stå ivägen för resultat.  Där fick vi mat och trevligt samtal, det var Tage och Kerstin Westin [namnen ändrade], som båda själva hade varit på missioner och nu hade en liten familj.  De var väldigt missionärsorienterade.  För övrigt är de fortfarande bästa vänner, trots att vi nu lämnat kyrkan. Jag har enbart de bästa känslor för denna familj, och har alltid haft.  Det är mycket bra människor.

Iallafall tittade vi på den där missionärsfilmen med den där italienaren som hittar en gammal Mormons Bok utan titelblad.

Detta slår an väldigt starka känslomässiga strängar i mig.  Jag måste analysera vad det kan röra sig om egentligen.  Jag trodde att det var att Gud valde att ge mig ett vittnesbörd då, men om man tänker efter så handlar ju filmen om en man som i strid mot hela sin omgivning står upp för det HAN VET är rätt.  Oavsett alla andra som säger att det är fel.  HAN VET.  Och så har det ju varit i hela mitt liv.  Jag förstår i dag att det mycket är mina autism-spektrum-svårigheter som har gjort att det har varit ”jag emot världen”, men oavsett orsak så har jag i hela mitt liv identifierat mig oerhört starkt med ”the underdog”.  Jag har själv alltid varit just ”the underdog”.  Medan jag skrev dessa rader så förstod jag nu äntligen processen:  Det var inte ”Den Helige Anden” som ”sa till mig att detta var sant”, utan det var missionärer som hade fingertoppskänsla nog efter några möten att välja en film som slog an VÄLDIGT STARKA KÄNSLOMÄSSIGA STRÄNGAR i mig.  Tillsammans med vettiga människor – Tage och Kerstin Westin [namnen ändrade] är sunda och vettiga människor oavsett att de är medlemmar i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga – så blev detta för mig ett andligt vittnesbörd.  Syster Lehman [namn ändrat] levererade i exakt rätt ögonblick en dop-utmaning.  Och med de starka känslor jag känt, accepterade jag.  Jag var övertygad om att det var Guds vilja.  Inte förrän jag skriver dessa rader, lördagen den 8 januari 2005, 16 1/2 år senare, så förstår jag exakt vad det var för något som hände med mig den där dagen i juli eller i början av augusti 1988.

Det var inte bara identifikationen med ”the underdog”.  Det var också att italienaren var en fullfjädrad idealist.  Det var och är jag själv också.  Identifikationen blev väldigt stark.

Men att acceptera ett dop – även om jag är asperianskt rigid och ett löfte är ett löfte – är ju inte hela förklaringen.  Fast i fortsättningen arbetade min hjärna på att hitta ytterligare andlig bekräftelse och få ytterligare vittnesbörd.

Jag blev faktiskt så småningom besviken på denna punkt i och med att jag hade förväntat att dessa ytterligare vittnesbörd skulle bli större och tydligare med tiden, tills jag skulle ha en fullständig kunskap om evangeliet och sanningen.  Jag tänkte på det ibland, men jag omtolkade min tro så att den skulle passa ihop med verkligheten.  Jag hade helt enkelt missuppfattat det där med att jag skulle få väldigt mycket starkare vittnesbörd med tiden, tänkte jag.  Och allt som kunde tolkas som ytterligare vittnesbörd tolkade jag givetvis så.

Detta att jag nu förstår hur mitt ”vittnesbörd” skapades är ett stort genombrott för mig.  Skälen till att jag blev Mormon, till att jag tillät mig själv att manipuleras till att bortse från en del uppenbara och en del mindre uppenbara fakta är mina egna känslor.  Skälen till att jag inte längre är Mormon är också mina känslor.  Mina värderingar då är desamma som nu.  En del av de fakta som jag då inte undersökte har i dag blivit alltför tydliga för mig för att jag ska kunna ignorera dem.  Och därför har mina värderingar tvingat mig att lämna mormonismen.

Det finns mycket bra också i kyrkan.  Det gör det väldigt svårt att ta moralisk ställning till kyrkan, och det är exakt därför jag kontinuerligt lägger mycket krut på hur jag ska förhålla mig.  Ska jag gå ut och varna människor, med den kunskap jag har?  Eller ska jag hålla tyst?  Jag tror nog att människor har rätt att förhålla sig till verkligheten, snarare än till vad de pga vilseledande och bristfällig information tror vara verkligheten.  Iallafall om de vill det.  Det är inte lätt.  Sveriges mest kände expert på manipulation blev själv ”avprogrammerad” mot sin vilja ur Moon-rörelsen.  Samtidigt som hon är tacksam över det anser hon att riskerna med detta förfarande överväger nyttan.  Manipulerande rörelser ställer oerhört svåra moraliska frågor på sin spets.  Jag har aldrig haft anledning att tänka så mycket på moral och etik som efter att jag lämnade mormonkyrkan.  Just för att jag genom min kunskap ju har ett moraliskt ansvar.  Det ansvar som kyrkans ledare inte tycks ta.  Kunskap ger ansvar.  Det är ju även något som man lär sig i kyrkan, men då i sammanhanget att om man har kunskap om mormon-evangeliet så har man ett ansvar att sprida det till stackare som växt upp utan denna välsignelse.

Jag har mycket respekt för mycket i kyrkan, och för nästan alla medlemmar.  Undantaget är bl a några av generalauktoriteterna, som inte förtjänar min respekt i och med deras oärlighet och hyckleri.  Samma gäller ett antal mycket lärda ”apologetiker”, som snärjer in oss i oändliga filosofiska resonemang (för att få oss att titta på bisaker istället för på huvudfrågorna) för att försvara det som inte borde försvaras.  De förtjänar inte heller min respekt.  Men jag har den allra största respekt för alla goda människor i kyrkan som gör sitt bästa för att leva goda liv, även om de i vissa avseenden byggt sina liv på vanföreställningar och felaktiga ”fakta”.

En sådan god människa är just nu – 2004/2005 – tempeltjänare.  Han menar att jag är för närsynt, och att jag inte ser den fulla bilden.  Så här skrev han (Thomas F. Rogers) t ex i ett mail:

”Maybe it was Dostoyevsky, a kindred soul, who taught me about the paradoxical nature of so much in life.  In any event, I believe in living with paradox and ambiguity–and, oddly, do so with relative ease–because I see, for instance, so much great good coming from lives informed by the faith you and your family once adhered.  My sense of its value is almost daily enhanced at the Sweden Stockholm Temple as I see the response here and witness the mood and character of those who come here from Russia, Finland, Norway, Lithuania and, yes, Sweden–particularly the Swedes from outlying areas.”

En av hans barndomsvänner, Eugene England, menade att kyrkan är sannare än evangeliet.  Dvs att trossystemets objektiva sanning inte är det viktiga, utan att det viktiga är att det ger ett bra ramverk inom vilket man kan leva goda liv.  Att det alltså inte objektivt sett måste vara sant.  Eugene England är/var en mycket känd intellektuell medlem av mormonkyrkan, grundare av tidskriften Dialouge och en av professorerna på BYU; Brigham Young universitetet.  Många trofasta sista dagars heliga såg med stor misstänksamhet och skepsis på honom.

Personligen ser jag dock stora risker med den auktoritetstro som finns i kyrkan.  Att mormonkyrkans ledare representerar Herren (Kristus).  Det leder ofta till översitteri och till att man t ex har skyllt på offren i många övergreppssituationer.   T o m  i ett generalkonferenstal har en Apostel lagt en del av skulden för övergrepp på offren för dessa övergrepp.  Om bara inte medlemmar hade trott så förjordat bokstavligt på mormon-evangeliet så hade det varit en väldigt trevlig social förening.  Men kanske svårt att motivera till alla dessa tempel och hemlärarbesök, etc.

Dessutom, tack vare mitt intellekt – inte inspiration men genom mitt intellekt – fick jag förståelse och kunskap som ”profeten” inte hade.  Enligt det mormonska synsättet skulle jag då undertrycka mina egna insikter och ödmjukt underordna mig mormon-profetens.  Om jag inte kan underordna mig honom, mot mitt eget förstånd och mot min egen kunskap, så kan jag enligt mormonskt sätt att se på saken inte få frälsning.  Insikten att jag hade förståelse och kunskap som inte den förmodat inspirerade mormon-profeten hade levde jag med nästan ett år, innan jag började misstänka att mormonismen kanske ändå inte var sann.  Under denna tid fick jag utstå mycket hån på Internet för att jag hävdade fakta som enligt en majoritet av ”Heliga” stred mot vad profeten enligt dem hade menat.  Jag var ju fortfarande troende, så jag ”pressade in” vad profeten hade sagt i min kunskap om fakta.  Internet-siten http://ldsvswar.lege.net/ är resultatet.  Jag kommer inte att röra den siten mer, då den är ett monument över detta försök, och enligt mitt förmenande representerar det bästa som härvid kan göras för att sammanjämka en tro på mormonismen med de fakta som där beskrivs.  Det finns mormoner med tillgång till dessa fakta som i dag tror ungefär som jag gjorde när jag skrev den siten.

Martin Luther King Jr. sa den 4 april 1967 att ”En tid kommer när tystnad är förräderi”.  Jag tror att denna tid inträffade kring april 2003.  Jag blev oerhört besviken på mormon-profeten vid mormonkyrkans generalkonferens den månaden, när han faktiskt gick någon slags balansgång för att stödja de krafter som håller på att underminera fred, frihet och rättvisa i hela världen.  Mormonprofeten hänvisade till skriftställen om att krig är OK för att försvara sina hem och familjer.  Alla som inte har lurats av krigslögnerna vet att det krig som påbörjades på allvar torsdagen den 20 mars 2003 i Irak av USA m fl inte på minsta sätt handlade om försvar av amerikanskt territorium.  Jag visste det och miljoner människor visste det.  Men antingen visste inte mormonprofeten det, eller också förrådde han såväl mormon-evangeliet som USA och medlemmarna av mormonkyrkan, genom sitt försiktigt formulerade stöd för kriget och krigsherrarna denna dag – medlemmarna förstod det som stöd och något tillrättaläggande har aldrig skett.  Detsamma gäller givetvis alla som haft kunskap om de verkliga förhållandena men har valt att hålla tyst om dessa.

Om tystnaden beror på förräderi eller okunskap är faktiskt lika illa vilket som, eftersom ”profeten” ska leda ”de heliga”.  Det får inte vara så att en av de ”heliga” genom sin egen visdom och kunskap har insikter och kunskap som etiskt förpliktigar honom till ett ställningstagande i strid med ”profetens”.  Eftersom detta är att ”kritisera profeten”.  Och eftersom detta betraktas som avfall eller på gränsen till avfall av medlemmar.  I mitt fall såg jag – och ser jag – det som en etisk förpliktelse att ”varna min nästa”.  Även således andra ”heliga”.  Trots att det av dem uppfattades som att jag uppmuntrade till avfall.

När en persons samvete tvingar någon att agera ”mot profeten”, då är det något som inte stämmer.  För den rättrogne sista dagars helige är saken enkel:  Det kan inte vara så, alltså är jag ond.  Den rättrogne sista dagars helige måste tänka att jag ljuger och att jag har lögnens ande och att jag vill människor illa.  Så blev jag också bemött av ganska många, även av mycket gamla och goda vänner – som jag trodde.  Men för en rättrogen sista dagars helig går lojaliteten till mormonkyrkan före alla andra lojaliteter.  Till och med före familjeband.  Jag är lyckligt lottad genom att min familj kunde upptäcka sanningen om mormonkyrkan snarare än att stöta bort mig, men det kunde ha gått mycket illa.  Jag var mycket rädd.

Själv känner jag att tiden faktiskt är här, när tystnad är förräderi.  Det tycks mig att det är dags för en andra ”väckelse”.  Inte en religiös då utan att vi på nytt samlas kring de grundläggande parollerna fred, frihet och rättvisa.  Om mormonkyrkan hade varit sann, då skulle profeten i enlighet med vad Moroni gjorde i Alma 62:1-4 i Mormons Bok ha sörjt för deras skull som hade gjort uppror emot sitt land och även emot sin Gud och han, profeten, skulle likt Moroni ha upprest frihetens standar på varje ort på sin väg till Washington DC.

Men mormonkyrkan är inte sann, utan den är tvärtom en del av den korruption som förtrycker och förgör fred, frihet och rättvisa.  Det är mitt vittnesbörd.  Jag har öppnat min mun och mitt tangentbord nästan glöder, se t ex
http://uscrisis.lege.net/perfectstorm/
http://uscrisis.lege.net/valfusk2004/
http://lege.com/leif20050122/

Leif Erlingsson
2005-01-24

Annonser

Kommentarer inaktiverade.